Revisted.
Min rygg är så himla stel att jag utan problem skulle kunna byta plats med Golden Gate-bron utan att böja den. Sicken tur för mig att jag idag ska göra Introduktion på avdelningen där majoriteten av vårdtagarna inte kan gå själv och man behöver alltså göra många lyft.
"It's just like hear Johnny Cash sing Walk The Line"! Någon som hört det där förut? Rodney Crowell sjunger så i vart fall. Hur som helst, mitt i den där låten fick jag för mig att det betyder att - när man hör Cash sjunga Walk The Line blir jag arg, upprörd och ledsen. För att jag inte har någon chans i världen att se honom sjunga den där låten live framför mig.
Det finns inga värre problem än I-landsproblem. Jag kan nästan backa upp det också. Scenario: 18 år gammal man bor i valfritt samhälle/stad. Vi säger Skellefteå för att det ligger mig nära. Där sitter denna man och glor på TV på dagarna för att det inte finns något bättre att göra. Och han vill verkligen göra något. När man då bor på ett sådant där ställe så finns det ju potential för att saker ska kunna hända. Saker som festivaler, spelningar, sport-evanemang etc etc osv osv. Det finns pengar, folk och tid. Ändå händer inget. Då sitter denna man och petar naveln istället. Blir allmänt o-peppad på livet. Om han jobbar sjunker hans arbetsmoral. Han kan tycka att livet är så himla trist att han rent saknar något att leva för. Och jag vet, saknar man något att leva för har man fan inte letat nog hårt. Det kommer en upprörande slutklämm också. Den här mannen lever alltså i ett samhälle med potential. Jämnt emot en varslad Asiat med 12 ungar och en korghydda. Där finns det inte mycket potential för personlig lycka (Det är det som är kontentan egentligen, vi är alla egocentriska).
Att Asiaten har andra problem är inte min lyckas problem. Asiaten är nästan säkert lyckligare. Han skiner upp som midnattssolen när han lyckas införskaffa mat på bordet. (Jag vill påpeka att Asien varken är ett U-land eller ett Land för den delen, jag är inte så dum som min spegelbild ser ut) När våran västerbottniska man skaffar mat på bordet sjunker hans personliga tillfredställelse ännu mer för han var helt klart sugen på köttbullar, men det fanns inga hemma så han blev tvungen att äta fiskpinnar istället. Det är hemskt att leva med sin egen lycka i ett I-land.
Jag är yrvaken för övrigt.
Vidare, jag läste lite om den där studentfilmen på 2 minuter där dom vandaliserade SJ:s egendom. Läste en del av kommentarerna på Afton-H också. Och det enda begripliga som stod var att vi borde avveckla Konstfack och självfallet att vandalen skulle Polisanmälas och krävas på ersättning. Jag har inget emot konst, över huvud taget. Men på någon annan's egendom hör det fan inte hemma. Det kostar för mycket. Vill du att din konst ska synas kan du köpa en annans eller något sånt. Inte ideelt för konstnärerna kanske. Måla dig i ansiktet och vandra omkring på plattan och fråga folk vad dom tycker. Så får du feedback i något annat än allmäna medier. Om än all publicitet är bra så finns det får få anhängare till (till exempel) Graffiti som konst. Dom flesta ser det nog som vandalism.
Vidare, jag läste om den där 13-åriga pojken som gjort en 15årig flicka på smällen också. Men jag vågar inte skriva om det och vad jag tycker om det. Jag hade en diskussion igår där det framgick klart hur mina tankar låg. Och ja, det känns som att det borde kännas som att det ska kännas att jag skulle "outa" den personen jag hade diskussionen med om jag skriver om det här. Så, jag låter det vara osagt. Det viktigaste är ändå vad jag tycker om det hela. Inte vad ni tycker om vad jag tycker.
Nej nu måste jag kasta mig i duschen och leta fram några kläder. Måste käka också.
Ching Chong / Bong (-bong +jörn)!
"It's just like hear Johnny Cash sing Walk The Line"! Någon som hört det där förut? Rodney Crowell sjunger så i vart fall. Hur som helst, mitt i den där låten fick jag för mig att det betyder att - när man hör Cash sjunga Walk The Line blir jag arg, upprörd och ledsen. För att jag inte har någon chans i världen att se honom sjunga den där låten live framför mig.
Det finns inga värre problem än I-landsproblem. Jag kan nästan backa upp det också. Scenario: 18 år gammal man bor i valfritt samhälle/stad. Vi säger Skellefteå för att det ligger mig nära. Där sitter denna man och glor på TV på dagarna för att det inte finns något bättre att göra. Och han vill verkligen göra något. När man då bor på ett sådant där ställe så finns det ju potential för att saker ska kunna hända. Saker som festivaler, spelningar, sport-evanemang etc etc osv osv. Det finns pengar, folk och tid. Ändå händer inget. Då sitter denna man och petar naveln istället. Blir allmänt o-peppad på livet. Om han jobbar sjunker hans arbetsmoral. Han kan tycka att livet är så himla trist att han rent saknar något att leva för. Och jag vet, saknar man något att leva för har man fan inte letat nog hårt. Det kommer en upprörande slutklämm också. Den här mannen lever alltså i ett samhälle med potential. Jämnt emot en varslad Asiat med 12 ungar och en korghydda. Där finns det inte mycket potential för personlig lycka (Det är det som är kontentan egentligen, vi är alla egocentriska).
Att Asiaten har andra problem är inte min lyckas problem. Asiaten är nästan säkert lyckligare. Han skiner upp som midnattssolen när han lyckas införskaffa mat på bordet. (Jag vill påpeka att Asien varken är ett U-land eller ett Land för den delen, jag är inte så dum som min spegelbild ser ut) När våran västerbottniska man skaffar mat på bordet sjunker hans personliga tillfredställelse ännu mer för han var helt klart sugen på köttbullar, men det fanns inga hemma så han blev tvungen att äta fiskpinnar istället. Det är hemskt att leva med sin egen lycka i ett I-land.
Jag är yrvaken för övrigt.
Vidare, jag läste lite om den där studentfilmen på 2 minuter där dom vandaliserade SJ:s egendom. Läste en del av kommentarerna på Afton-H också. Och det enda begripliga som stod var att vi borde avveckla Konstfack och självfallet att vandalen skulle Polisanmälas och krävas på ersättning. Jag har inget emot konst, över huvud taget. Men på någon annan's egendom hör det fan inte hemma. Det kostar för mycket. Vill du att din konst ska synas kan du köpa en annans eller något sånt. Inte ideelt för konstnärerna kanske. Måla dig i ansiktet och vandra omkring på plattan och fråga folk vad dom tycker. Så får du feedback i något annat än allmäna medier. Om än all publicitet är bra så finns det får få anhängare till (till exempel) Graffiti som konst. Dom flesta ser det nog som vandalism.
Vidare, jag läste om den där 13-åriga pojken som gjort en 15årig flicka på smällen också. Men jag vågar inte skriva om det och vad jag tycker om det. Jag hade en diskussion igår där det framgick klart hur mina tankar låg. Och ja, det känns som att det borde kännas som att det ska kännas att jag skulle "outa" den personen jag hade diskussionen med om jag skriver om det här. Så, jag låter det vara osagt. Det viktigaste är ändå vad jag tycker om det hela. Inte vad ni tycker om vad jag tycker.
Nej nu måste jag kasta mig i duschen och leta fram några kläder. Måste käka också.
Ching Chong / Bong (-bong +jörn)!
Kommentarer
Postat av: Kattis
Varför är du rädd att outa den personen du diskuterade med?
Postat av: Helen
!
Postat av: Kattis
Men herregud hur lång tid tar det att skriva ett inlägg egentligen? Har du gett upp? Jag har suttit här och tryckt F5 i en hel evighet..
Trackback
